Nej, jag är ingen superkvinna. Det bor ingen sån hos mig. Men jag stänger av och låser ute ganska mycket för att inte låta saker ta över. Jag lyckas inte alltid. Ibland finns det människor som klarar av att bryta ned mitt hårda skal, av ren elakhet eller rent av för att de inte förstår bättre. Jag vet inte vad som värst.
Men på nåt sätt lyckas jag resa mig, plocka upp skärvorna och lappa ihop dem igen. Inte utan att ärren bränns, men jag täcker dem med rätt så bra kräm.
I morgon hoppas jag att solen skiner. Att fåglarna kvittrar och att livet känns bra. Och jag hoppas att din dag blir likadan.
KRAM
SvaraRadera